Jag har inte skrivit så mycket om det förr här i bloggen , om min längtan..
Jag längtar nåt enormt efter att bli mamma. Att tillsammans med min stora kärlek få en liten ny familjemedlem. Att få bli förälder. Och få göra allt som föräldrar gör. Både roliga och mindre roliga saker.
Jag har av någon anledning utelämnat det för er läsare. De flesta som känner mig väl vet redan om det.
Men på sista tiden har det tagit över min kropp lite grann..

När jag var dålig så tänkte jag inte så mycket på det. Sen efter första op o efterbesök så fick jag talat om för mig att det var fritt fram. Och Tomas o jag höll på o diskutera om hurvida vi skulle rycka spiralen före eller efter semestern till Skåne, eller till o med vänta till efter vår lilla båtresa.
Detta var mindre än två månader sen...
OCh nu, bara ett par veckor efter vi pratat om det och fram till nu då., raserades alla de planerna med ett nytt op besked. OCh med läkarens ord. " DU bör nog vänta med det till ½-1 år"
Så nu måste vi väl vänta. Vi kan trotsa det han säger, men vem trotsar jag mest, jo mig själv o min egen kropp. Jag får helt enkelt lita på att han säger det för min skull och för mitt eget bästa. Inget annat kan jag ju göra..

Men nu längtar jag så att jag håller på att gå sönder. OCh så ofta man får kommentaren av folk, " Ska ni inte skaffa barn ni å" " DEt borde ju vara dags för er med snart" "Ska inte ni med ha en sån här liten, Nu får ni ju sätta fart"
Visst de vet inte, Men det skär i mig varje gång jag tvingas svara på det "Jag kan inte än, Jag måste vänta."
Jag vet att det finns folk som har det värre, som bara kan svara det första.
Men det här tär ialla fall på mig.
De senaste dagarna har tagit mycket tårar av mig. Jag vet inte varför men det bara kommer över mig så plötsligt.
Jag har egntligen så mycket att se fram emot nu, detta halvåret. Och jag kan njuta av att jag är frisk. Jag kan njuta av min "nya" kropp. Men ändå så ser jag bara förbi det och framåt tills det är dags att försöka.
Och tänk om det ändå inte går då.. Vad gör man då lixom. Har väntat så länge, så funkar det inte.
Det kan man inte vara så säker på. Inget jag kanske borde gå o oroa mig för heller men ändå..

Mycket tankar har jag. Från allt vad man kan behöva till den lilla, till vad den kan tänkas heta. Hur man ska o
rdna med dop osv...

Behöver ja säga att man har mycket tid att tänka när man bara går hemma. JAg bara längtar tills jag är redo för arbete och att det ordnar upp sig bra o relativt snabbt. Så man kan få dagarna att gå. Då tänker man lite mindre iaf.

Jag vet oxå om att jag tänker aldeles för mycket. DEt kommer säkert en del av er tänka när ni läser oxå..
Men det är inte lätt att hejda heller... BAra hoppas att det går över ett tag, eller nå..

Vet heller inte varför jag väljer att delge er om det här nu. MEn känner väl att jag bär på det nästan ensam. Och har inte så många att prata med om det. De jag har är jag Tacksam för att jag har.
Är inte så många som förstår heller. Och jag klandrar ingen. Det är inte så lätt. Ingen kan egentligen förstå helt heller. För ingen kan ju ta sig in i mitt huvud.


Är så glad att jag har dig hjärtat !!

Vi får nöja oss med att mysa med Minea så länge, kompis o kusins underbart fina dotter :)