Sitter här och läser lite av mina gamla inlägg, från tidigare i vår/Sommar. Tror inte riktigt det gått upp för mig vad som egentligen hänt med mig.. Allt har gått så fort.. Så mycket ensam jag har varit på sjukhuset, så mycket de gjort med mig. Kan inte hindra tårarna som faller när jag läser.
Samtidigt som jag är glad att det äntligen är över. OM man nu vågar tro på att det är det. MEn jag hoppas innerligt. Och det känns ju mycket bättre..  Men ändå..
Och sen denna viktnedgång.. Tänk att jag asså nästan gått ner 40 kg.. Ja menar FYRTIO KG... Det är ju nästan en hel ungdom... Jag är jätte glad för det. Och blir nästan ledsen när jag ser kort på mig som jag såg ut förr..
Men hur ska man få hjärnan att hänga med i denna hastigheten..
OCh alla bakslag har nästan gjort att jag inte kan hitta det positiva.. Harblivit så bitter känns det som.. Gnäller på det mesta, och kan inte vända på det o se bra saker, som jag brukat göra.
Visst det med op o allt. klart det är skönt att jag är bra nu, och att jag har gått ner i vikt är oxå skönt.
Men allt annat runt kring, att vi inte kunde åka på resan, att vi måste vänta med att bilda familj, Och lite andra saker runt mig. Som jag inte vill ta upp här..

Men det tar väl sig.. Det blir väl bättre. Längtar så efter att få riktiga rutiner. ATt få komma ut o jobba och ha en vardag. Istället för att bara sitta här inne hela dagarn.
Längtar oxå efter lite annat som snart komma skall..
Båtresa står på tur, ändra om hemma, dop för kusindottern, familjen kommer oxå upp då.. en del av dem iaf.
Så lite har man att se fram emot. =)

Kram på er